Nicka till

Idag på jobbet så var det en kvinna som nästan flög ur stolen när hon vinkade till mig.
Folk brukar ju ibland ha bråttom att få notan men hon damen studsade som aldrig förr.
Så jag skyndade dit och hon pekade bara på sin bordsgranne, en ensam norrman som hade beställt in en tallrik nachos, han satt med handflatorna i pannan och armarna på bodet som stöd. Huvudet vinglade framochtillbaka på ett väldigt icke normalt sätt om man är frisk.
Adrenalinet pumpade ut i mig och jag hoppade fram till honom i tron att han hade fått en hjärtinfarkt eller något. Jag petade in ett finger i sidan på honom.
Då flög han upp minsann. Han hade bara "råkat" somna.
Sen hur frisk man nu är om man somnar mitt i middagen, på en livad restaurang är ju en annan sak.


Jag är kär igen. Det är så fånigt. Jag har egentligen* inte träffat henne så många gånger än den sommardag vi umgicks innan hon for men de ögonblick vi hade så kändes så bra. Löjligt att jag kan kalla mig kär efter så få minuter med den personen kan det tyckas men jag tror det beror på att allt med henne påminner så mycket om den dåliga person, som jag har gått och varit kroniskt kär i i två år tillbaka. Känslor som väcks varje gång vi ses och växer igen i samma stund vi skils åt.
Ivilketfall som helst så är den nya ingen jag kan få men ändå så går man och grunnar och hoppas. Idioti. Ren idioti.
Varje gång vi pratar på telefon så är man tillbaka på noll. Allt blommar ut igen. Måste försöka sluta höra av mig. Hitta någon annan. Någon som det faktiskt finns en chans att få.

Jag kan skriva fritt om det här då hon inte läser detta men ändå har jag ibland önskat att min blogg skulle ha varit anonym.
Alla som skriver blogg har bestämt var gränsen går. Vad är för privat att skriva och nämnas? Jag tror jag nu ska sänka min ribba och köra öppna kort. Åtminstone mer öppna kort än förut.

*(Vi hade tydligen varit på flera konserter bara några steg ifrån varandra tidigare)

**(Jo, jag är en hejdundrande toffel. Jag skulle nog kunna vinna toffel-vm i alla klasser.)