Ni vet det där snacket man bode ha någongång mellan mellanstadiet och högstadiet med pappa om skillnaden mellan tjejjor(jo, det stavas så) och killar?
Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta men idag kom mamma och frågade lite försynt om pappa och jag har pratat relationer.
Det hade vi såklart inte gjort. Det kan ju inte far och son göra. Speciellt inte min pappa. Han är den pappan som "bara flyter med".
-"Nehej, men pappa kom och sade åt mig att han trodde du var intesserad av killar. För han sade att du inte har umgåtts med någon tjej på länge"
-Vadå?! Det bliev lite svårt att övertyga mamma om att jag faktiskt inte var homosexuell då jag höjde rösten lite.
-"Ojoj, träffade visst en öm punkt. Men om du är det så är det helt okej. Jag menar vi få ju nöja oss med de 6 barnbarn vi redan har. Sen ha man ju hört talas om adoption...."
-"Men väntas nu. Jag ska inte adoptera nånting. Hur kan du börja tro att jag är homo bara sådär?"
-"Jag tänkte när du har en kusin som och homosexuell och så, så är det ju inte omöjligt att även du är det."
-"Jaha, så homosexualitet ärftligt?"
Det slutade med att mamma försökte skylla på att jag någon gång har försökt lura dem att tro att jag var homo.
Det har jag ju iof gjort många gånger bara för att testa hur de skulle reagera men jag hade ingenaning om att de trodde på det.
Det är såna här dagar man önskar att man inte levde så tätt inpå sina föräldrar.
No comments:
Post a Comment