För två-tre år sedan så skaffade jag ett fadderbarn i Indonesien. Han heter Apolonaris och är nu i sexårs åldern. Strax efter att jag hade betalat in första raten så fick jag ett personligt brev ifrån Apolonaris och hans familj. De var så glada att de hade fått en fadder. Apolonaris hade varit lite avundsjuk på de andra barnen som hade faddrar som skickade brev och presenter på posten. Han ville med ha paket på posten.
Nu några år senare så har jag ännu inte skickat ett enda brev eller paket till honom. Jag har haft dåligt samvete över det men det blir bara bortglömt hela tiden.
Nu häromdagen fick jag mitt andra brev av dem. De skrev att de gärna ville lära känna mig lite bättre och det vore roligt om jag skrev till dem ibland. Hjärtskärande. Nu måste jag verkligen få tummen ur .. och sätta mig ner och plita ner några rader och skicka.
Varje gång jag går förbi deras brev som ligger i hallen på telefonbordet så får jag så tungt samvete. Ingen som känner sig manad att skriva ett brev åt mig? Jag undrar varför jag drar mig så för att skriva åt honom?
Just det. Jag tog ledigt för kryssningen idag. Jag vet inte ens om jag kommer att komma iväg. Cinderella är väl svårare att komma ombord på än de andra båterna när man är så ung som jag? Får man köpa enkelbiljetter på den eller är det bara kryssningar som gäller?
No comments:
Post a Comment